Maja Rydmanin (os.Stenman, 1911-48) runokokoelma 'Honungsnästet' ilmestyi Holger Schildts Förlagin kustantamana joulukuussa 1941 Helsingissä. Sen taustana on heti talvisodan jälkeen alkanut kohtalokas ja kiihkeä rakkaussuhde brittiläiseen kirjailijaan James Bramwelliin, mikä romutti avioliiton Eric Rydmanin kanssa, ja johti eroon kouluikää lähestyvästä pojasta. Arvatenkin tapahtuma koettiin myös seurapiiriskandaalina, mikä selittäisi runokokoelman taustadokumenttien puutteen ja sen vaikenevan vastaanoton. Majan runot ovat kuitenkin pääosin varsin hyviä, ja niistä on helposti luettavissa hänen esikuvansa Edith Södergranin suuri vaikutus.
Kirja alkaa motolla joka on sitaatti Wilhelm Ekelundin filosofisesta kokoelmasta Spår och tecken (Bonniers, Stockholm 1934), luvusta XXX Honungsnästet:
”Det heter ju: virescit vulnere virtus! Skulle jag så glömma mitt sår?
’Men Simson sade: jag vill sätta eder en gåta före...’ ”
[Virescit... : ” Haavat vahvistavat miehuutta". Simson sade... : Tuomarien kirja 14:12-18]
Tämän kirjoituksen lopussa palataan Ekelundin sitaattiin tarkemmin, mutta motto on avain kokoelman sisältöön. Suru, kuolema, rakkaus ja ero ovat tematiikan ydintä. Päivä ja auringonpaiste ovat jyrkästi vastakohtaisia öille ja unille:
Jag njuter dagens sötma
och dricker vällust i ljuset.
Mina händer leka bland blommor,
mina läppar dricka livets honung,
blad kransa min panna
och mina tår äro yra av förtjusning -
Som skalbaggar
och myror
och glada fjärilar
äro mina tankar —
men mina nätters drömmar
äro tunga av gråt.
Ajoittain jopa saavuttamaton rakkaus elää runoilijan mielikuvituksessa:
Jag bär min älskades bild i mitt hjärta -
mina händer utföra sitt
men mina ögon se in i mitt hjärta
där min älskades bild bor.
När min älskade kommer
skall jag föra honom till den svala skuggan
där det vita blommar -
vid hans sida skall jag vandra
in i den svala skuggan.
När min älskade kommer
skall jag föra honom upp på det höga berget
där alla vindar bo,
vid hans sida skall jag stå
på det höga berget
när solen står högst på himlen.
När min älskade kommer
och natten nalkas
skall jag sova vid hans sida —
under den kadmiumgula månen
skall jag sova vid min älskades sida.
Luonnolla ei ole Majalle erityistä itseisarvoa. Ennemminkin se toimii kulissina hänen tunteilleen. Valkeat kukkaset ja viileä varjo ovat enemmän symboleja kuin luonnonkuvausta.
Rakkaudella on moninainen luonne, mutta pääosin se kuitenkin on surua ja tuskaa. Tämä runo on yksi kokoelman hienoimmista:
Kommen, mina systrar,
och sjungen om kärleken!
Du, min glada och sorglösa syster,
fick den tunga lotten.
Svart är kärlekens vatten -
Du, min sorgsna syster,
fick den tyngre lotten.
Djup är kärlekens brunn -
Du, min goda syster,
fick den tyngsta lotten.
Speglande är dess vatten. -
Kommen, mina systrar,
och lovsjungen kärleken!
Rakkautta ei ole lupa häväistä. Rakastava varjelee integriteettiään, ja vapisee onnettomien seurausten mahdollisuutta. Jos James Bramwellin käsitys Majasta 1940-41 on vähänkin oikea, voisimme tulkita seuraavan runon olevan jonkinlainen "enten eller": joko ei mitään, tai sitten täydellinen antaumus. Södergranin kuvasto hallitsee tätä runoa:
Min kropp
är ett tempel,
som helgedom
nalkas den.
Med rena händer
smek mina lemmars pelare -
skända icke det
av gudar invigda.
Rakastetun silmät muuttuvat seuraavassa runossa taivaallisiksi silmiksi. Uni, vuode, yö, odotus, taivaallinen ylkä, omien kasvojen heijastus tämän silmissä. Myös tässä runossa on väkevää oivallusta:
Hopkrupen sover jag i din vita hand.
Grön välver sig himlen.
Främmande, starka drömmar
röra sig inom mig.
När mörknar natten nog för stjärnor?
När får jag slå upp mina ögon
och blicka in i dina strålande, ömma?
När får jag se mitt anletes återspegling
i ditt diadems tusen stjärnor?
Mutta väistämätön lähenee ja tapahtuu. Purevaa sarkasmia juhlallisen vanhanaikaisen tyylin avulla:
Avsked
Innan jag går, vänder jag mig om och kastar en sista blick på eder. "Vilka ären I?" säger jag. Jag säger icke: "Du min broder" eller: "Detta är jag." Ty främlingar ären I. Aldrig skall ett hjärta möta ett hjärta.
Min blick är icke sorgsen och min tunga känner ingen bitterhet. Skulle jag anklaga en främling? Eller förebrå? Nej, ty hans hjärta känner icke mitt och jag icke hans.
Solen sjunker. In i ett moln går jag. Vem sörjer? Ingen. Skulle en främling sörja en främling? Eller sakna? Jag möter hans blick. Den är kall och på djupet sover ett djur, ett litet varmt djur. Jag går och bär min ensamhet med mig.
En gång frågade jag: "Vem är du?" Och mitt hjärta skälvde. Jag trodde du var jag och min älskade och min broder.
Så går jag in i den röda skymningen. In i min tystnad går jag.
Kaikki on lopussa, elämänlanka on katkennut. Jälleen Södergran-allusio:
Den stjärna vars tråd
Gud klippt av
flyger sin död till mötes.
Genom tomma nätter
ilar den
sin kretsgång att fullborda,
förintelse
den möter i sig själv. [...]
Tämän runon loppua Bramwell siteerasi englanninnoksena kirjassaan todisteena Majan kuolemankaipuusta:
It was not a perfect poem as far as I had been able to judge, skriver Bramwell-Byrom. But it had been written by Kaja. She was the star and her reckless trusting course through life was almost objectified in the symbol. There were three lines I remembered verbatim, and their rhythm and sense were so unmistakably hers that they transported me across the sea and the years, and gave me a picture of her standing alone looking at herself in the glittering mirror of the Arctic heavens:
The white wind
Wraps its torn blanket round
The dead sister of the stars. ...
Was it suicide, or merely an early death she had been thinking of, as she looked up into that populous emptiness and identified herself with a shooting star?
Ruotsiksi Maja lopettaa runonsa näin:
Den vita vinden
sveper i kyliga lakan
stjärnornas döde broder.
Tällä tavoin David Wilson pystyi identifioimaan tämän kryptisen 'Kajan' - ja houkuttelemaan minut mukaan Maja Rydmanin mysteereihin.
Kirjassahan Majan ajatukset alinomaa pyörivät kuoleman ympärillä. On aika kysyä viimeisiä kysymyksiä:
Död,
är du
mina onda drömmars dans,
mina tomma dagars förtvivlan?
Eller
är du
skönhet som ej fanns -
doftande, drömlösa nätters ro,
månblåa slöjor av glömska?
Död,
är du
min vän
som i varsam ömhet
sluter mina brännande ögon?
Eller
är du
den kalla likgiltighetens natt?
Kokoelman viimeinen runo on ehkä sen vahvin ja vaikuttavin. Ympäristöstään eristyneenä runoilija vajoaa omiin ajatuksiinsa, joita ulkopuoliset eivät enää pysty käsittämään.
Små gudar av lera
har jag format
och klätt dem i brokad
och granna bomullstyg;
skinnbårder och plymer
har jag skänkt dem
och målat deras kinder med cinnober
och deras ögon med bleu d'outremer.
När kvällen kommer
skall jag sitta hopkrupen på golvet
i mitt skumma rum
och föra ett viskande samtal med dem.
Tämä valikoima Maja Rydmanin runokokoelmasta kertoo tarinaa hyvin lahjakkaasta mutta samalla hyvin onnettomasta nuoresta naisesta, joka kerran kuvaili itseään näin juhlavasti:
Mitt namn är
Dröm och Illusion,
en slöja av daggpärlors glitter.
Mitt namn är
en Stor Hugsvalelse
och en Stor Förbannelse
och Tunga Kedjor.
Mitt namn är
Moln och Regn.
Mitt namn är
Solsken.
Mitt namn är
Liv
och mitt namn är
Död.
Mitt namn är
Den Stora Hänryckningen
och Den Stora Sorgen.
Mitt namn är
Blindhet och Klarsyn.
Lopuksi vielä teksti jossa heijastuvat ympäristön reaktiot Majan tilanteeseen ja sen aiheuttamaan epäilemättömään skandaaliin:
Lätt skall du vara, du din egen skapelse. Dina avgrunder skall du dölja.
Skratta skall du åt dina sargade fötters blodiga spår.
Ack, du sorglösa! Leende skall du slösa dina blommor för vinden och tomhänt vandra i din vita botgörardräkt mot de blå bergen.
___________________________
Atos Wirtasen runokokoelma 'Amor fati' ilmestyi 1942. En ole löytänyt siitä minkäänlaisia merkkejä Majasta. Wirtanen käyttää samanlaisia symbolistisia luonnonkuvauksia kuin Maja, ja mainitsee kuoleman ehkä useamminkin. Mutta hänen sävynsä on toinen. Suurista ja mahtavista symboleista ja ilmaisuista huolimatta hänen lyriikkansa tuntuu tyhjien tynnyreiden kuminalta verrattuna Majan syvästi henkilökohtaisiin joskin välillä hiukan kliseen kaltaisiin tunnustuksiin. Ehkä vain yksi runo olisi tässä mielessä mahdollinen kuvaamaan Majan vaikutusta häneen:
ANING
Gick jag ej vill
i bottenlösa skogar? -
följde jag ej okänd fågel
mot flyende solnedgången? -
varför gömde jag mig
under midnattens vida tält? -
darrande inför dags börda,
rädd att gryningens strimmande svärd
skulle avskära navelsträngen till mitt
mörker?
Förnam jag ej
en dödens lockton
innerst
i mitt hjärta?
Tämä ympäristöönsä verrattuna poikkeuksellisen hellä runo saattaisi ehkä olla jonkinlainen ohimenevä väläys, heijastuma niistä varmaankin pitkistä ja syvällisistä keskusteluista joita hänellä oli mystisen, tasapainottoman mutta hurmaavan Majan kanssa.
Ekelund ja ”Honungsnästet”
Lopuksi palaan vielä Majan Ekelund-sitaattiin. Ekelund kirjoittaa luvussa XXX (Honungsnästet) mm. näin:
Det irreparabla, det oförlåtliga, det obotliga kan endast på ett sätt öfvervinnas: du måste skapa dig en grufva däraf för din hela vilja och håg. […]
Ja, den bästa form av lifsglädje och lifslycka är för visso den, som alla genialiska (d.ä. lefvande) människor uttydt för sig ur berättelsen om Simson, lejonet, honungsnästet. Och vill man förstå något af genialisk (d.ä. mänsklig) psyche, har man att hålla sig härtill.
Korjaamaton, anteeksiantamaton... Nerokas psyyke... Koko elämänsä oli Maja viettänyt nerokkaitten ihmisten parissa, ja erityisen lahjakas hän oli itsekin. Honungsnästet-kokoelman arvoituksia ei ehkä välttämättä pitäisikään ratkoa luettelemalla miehiä joilla oli ollut tekemisiä hänen kanssaan. Voisiko sittenkin tyytyä yksinkertaisempaan, taiteilijapsyykelle ominaisempaan ratkaisuun? Maailmoita joita ei ole - paitsi taiteilijan omassa luovassa mielikuvituksessa.
(Kirjoitettu Rydman-sukubulletiinissa 2004 julkaistun ruotsinkielisen artikkelini pohjalta.)
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti