Kaksi aamunkoittoa. Jacob Tegengrenin runoja

Bloggariystäväni Roope Dessutom Töölöntorin tienoilta halusi sen viime juttuun suomentamani Tegengrenin runon alkukielellä. Vaikea niitä runoja tietysti on nähtäväkseen saada muualta kuin varastokirjastoista. Minun onnekseni vanhat sukulaisnaiset lukivat myös Tegengreniä viime vuosisadan alussa, ja näinpä minulla on myös hänen kokoelmiaan melkoinen nippu.

Jos vertaatte suomennostani alkutekstiin, huomaatte miten jouduin laajentamaan 3+3 -iskuiset säkeet 9-iskuisiksi, ja vaihtamaan loppusointujen järjestystä. Tavurikas suomenkieli taipuu kyllä vielä jambeihin ja anapestiin, mutta vaatii myös "kertovampaa" otetta. Toivottavasti tunnelma säilyi edes joten kuten.

Före soluppgången

Det är underligt stilla i luften: inga vindar i markerna gå.
Endast asparna spörja varandra om något de icke förstå:
varför stjärnan, som brinner i öster, icke redan förlorat sin glans,
varför flickan, som väntar vid gärdet, bär dagg i sin ögonfrans.

Hon har stått där, sen aftonens dimma sin svepning kring lunderna drog,
sedan brisen som krusade fjärden, med en viskning i strandvassen dog,
sedan fjärilen, trött av att fladdra, hos sötblomstret somnade glad.
Hon har stått där, med hjärta, som skälvde likt asparnas fredlösa blad.

Allt tystare blir det i luften, och skyn får ett skärare ljus,
och lunden står andlöst stilla, och stilla blir asparnas sus.
Den ensamma stjärnan i öster förlorar sin silverglans,
och flickan smyger från gärdet, med dagg i sin ögonfrans.

Tegengren oli taitava kuvaamaan vuorokauden ja vuoden aikojen vaihtumista, ennen muuta sitä odottelua kun talvi kääntyy kevääksi ja yö päiväksi. Tässä on lyhennetty versio runosta "Aamunkoitto merellä" kokoelmasta Dikter (1913). Itse kirja on... hmmm... jossain, ja kopioin tekstin nuotista. Lauluun otin runosta vain oleellisen, eikä Tegengrenin typografinen sommittelukaan näy. Mutta näkymä on silti kosminen:

Morgon på havet

Ensam på havet, ensam i den blå morgongryningen,
då livets första, vaknande pulsslag förnimmas genom stillheten
i en andning, som ännu ej blivit vind, i ett skimmer, som ännu ej blivit sol.
Ock så blått är havet och så blå himlen,
de smälta samman som i ett famntag.
Icke en måses vinge bryter det blåa omkring mig.

Allt är andakt, väntan, stillhet, som på jordens första dag,
då livet brann under ytan och blott väntade det förlösande skaparordet
för att brista ut i hymner och springa ut i blom.

Och ensamheten är så väldig!
Jag tackar Gud för att det finns ensamhet i världen:
havets hugsvalande, stärkande, storvulna, tigande ensamhet.

On vielä pari muutakin, vähän erilaista Tegengrenin runoa, jotka esittelen seuraavalla kerralla.