"Barnatro", kertomus Stockmannilta 1930

Kuten joskus olen kertonut, isoisäni oli yksi Stockmann-konsernin omistajista ja johtajista. Tämän vuoksi hänen jäämistöstään löytyy melkoinen määrä tuota tavarataloakin koskevia papereita. Eräs inhimillisimmistä ja liikuttavimmista on koneella kirjoitettu kopio runosta, jonka tässä julkaisen sellaisenaan, ajankuvana, suomentamatta.

Barnatro
(efter en verklig händelse i Stockmanns varuhus jultiden 1930.)

Det var i stadens varuhus
en dag i julens tid,
och från och till med larm och brus
drog männskoströmmen strid.

En flicka vid sin moders hand
gick drömmande omkring
i leksakshallens sagoland
och såg dess tusen ting.

Tills plötsligt hennes öga fann
en docka på ett bord.
Från den ej hon sig slita kan;
hon står där som förgjord.

"Ack mor, den dockan åt mig tag,
jag tycker om den så.
Hur glad jag blev, om henne jag
i julklapp kunde få."

"Mitt kära barn tänk ej därpå,
för dyr för oss den är.
Kom, nu vi hemåt skola gå,
du har ju dockor där."

"Men mor, ifall jag nu till Gud
om dockan vackert ber,
kanhända hör han bönens ljud
och dockan åt mig ger."

Och flickan glömmer larm och rop,
på golvets bara trä
med späda händer knäppta hop
i bön hon föll på knä.

Hon bad som blott ett barn kan be
så innerligt en bön,
att Gud åt henne måtte ge
den dockan fin och skön.

Men expediten ilar brått
till chefens rum åstad
och täljer om med ögat vått
den bön, som flickan bad.

Och chefen stammar bortåtvänd:
"Nu dockan genast undan ställ
och den åt flickan sedan sänd,
då det blir julekväll."

Och julkvälln kom med väntan glad
i flickans låga tjäll.
Ock klappar lågo där i rad
på tända granens fäll.

Bland dem hon såg ett stort paket
med lack och band och namn,
och när hon strålögd höljet slet
hon dockan höll i famn.

"Ack mor, vad Gud är ändå god,
han hörde ju min bön.
Min lit till honom alltid stod,
och nu jag fått min lön".

"Ja, Gud är huld och god mitt barn,
vid honom städs håll fast,
då blir du ej ett vilset flarn
för vreda vågors kast."